"Just nu är en bra tidpunkt att gemensamt lämna osäkerheten bakom oss. Låt industri, akademi, institut, media och samhälle samarbeta för att snabbt komma överens om vad digitalisering och konnektivitet verkligen innebär". Det skriver månadens krönikör Johan Stahre om begreppsförvirringen kring nyindustrialiseringen.  

När industrins underleverantörer skall koppla ihop sig med hjälp av femte generationens datorkommunikation så ökar kraven på företagen. Tillverkningsföretag som under många år av hårt arbete lyckats öka sin resurseffektivitet, avkrävs nu nya målbilder för att kunna behålla sin konkurrens- och innovationskraft. Kommunikationsbegrepp som “latency, big data och cloud analytics” sprids snabbt utanför telekombranschen när verkstadsföretagen skall genomföra svenska tolkningar av den tyska satsningen Industrie 4.0.

Hur uppkopplade är ditt företags maskiner, personal och säljorganisation? Har ni mätt er “konnektivitet”? Finns det digitala modeller av företagets produkter och produktionssystem?  På vilka sätt kan fiberkommunikation, sensorer, trådlös positionering och annan teknik öka produktiviteten, skapa attraktiva arbetsplatser eller förbättra dialogen med kunderna?

Frågorna är kopplade till den ”digitalisering" av industrin som alla talar om men som få verkar kunna, eller ens vilja, definiera tydligt. “Digitalisering betyder bara att översätta verkligheten till ettor, nollor och digitala modeller” säger några och lägger bekymrat till: “…det har vi ju gjort länge, var finns det nya?”. Andra säger sig veta att hela branscher och samhällsfunktioner måste lämna papper, penna och uråldriga datorer kvar på 1900-talet för att investera i nya komplexa IT-system, gigantiska kompetensutvecklingsprojekt och kraftfull, infrastrukturell omvandling.

Internationellt skiljer man ofta på “Digitisation” och “Digitalisation”. Med “Digitisation” menas att översätta verkligheten till digital form. “Digitalisation” är ett bredare begrepp som innebär att utnyttja digital data, modeller och verktyg för att skapa värden och nytta för individer, företag och samhälle.

I avsaknad av gemensamma begrepp tappar utvecklingen fart. Flera av de starkaste digitaliserings-förespråkarna verkar också behöva bättre förståelse för att det pågått omfattande digitalisering i svensk industri under de senaste 20 åren. När Digitaliseringskommissionen i sitt senaste betänkande (2015) beskriver handlingsplaner för svensk digitalisering så ägnas åtta sidor åt övergången till digital postgång. Samma rapport beskriver förslagen för det svenska näringslivets digitalisering på knappt två sidor. Konsultföretaget McKinsey, däremot, uppskattar den årliga marknaden 2025 för digitalisering av tillverknings- och processindustrin till 3,7 biljoner US-dollar, dubbelt så stor som samhällssektorn.

Det finns uppenbara risker i otydlighet och idémässig dragkamp om digitaliserings-prioriteringar. Osäkerheten fördröjer viktiga beslut om infrastruktur och kunskapsutveckling. Svensk industri, som står för 70% av våra exportintäkter, har knappast tid eller råd med “hype” och risk för nya IT-bubblor. Osäkerhet om värden och kostnader inom digitalisering skrämmer och ingen vill vara “Betamax-företaget” som valde fel standard för tidigt. Men den globala, industriella digitaliseringen sker här och nu. Sverige och Europa har mycket att förlora om vi inte, som andra regioner, (t.ex. USA och Indien) satsar kraftigt på att bygga upp vår infrastruktur för industriell digitalisering och digital kommunikation i globala värdekedjor.

Sverige har en mycket stark ställning inom digital mognad enligt EU:s Digital Economy and Society Index (EU-kommissionen, 2016). Tidigare år har vi tillsammans med Danmark och Holland varit bland toppländerna i EU. Det är en bra grund för framgångsrik digitalisering av svensk industri och en viktig förutsättning för genomförandet av den svenska Nyindustrialiserings-strategin.

I början av maj 2016 lanserade EU-kommissionen en omfattande profilering av pågående industriprogram och infrastruktursatsningar. Inom EU:s gemensamma, digitala marknad skall såväl maskiner, som industrier och forskare kopplas ihop i regionala, digitala nätverk. Företag i Italien skall omedelbart kunna hitta passande underleverantörer, kanske i Gnosjö. 

Snart kan Lean och resurseffektivitet vara lika självklara, industriella hygienfaktorer som kvalitetsbegreppet blev under 90-talet. I den svenska Nyindustrin hamnar fokus i stället på digitalisering och konnektivitet. Företagens konkurrenskraft avgörs av hur väl man lyckats översätta sin verksamhet och erbjudanden till digital form. Framgång beror på hur snabbt erbjudanden och värden kan kopplas till fysiska produkter, förädlas och överföras i digitala värdekedjor. Digitaliseringsbegreppet blir tydligt, verkligt och användbart när det tillför värden och nytta i företagen.

Just nu är en bra tidpunkt att gemensamt lämna osäkerheten bakom oss. Låt industri, akademi, institut, media och samhälle samarbeta för att snabbt komma överens om vad digitalisering och konnektivitet verkligen innebär. Låt oss sen inte glömma att dra nytta av den stora digitala mognad och erfarenhet som redan finns hos svensk industri. Då kan vi snabba på nödvändiga beslut om satsningar på infrastruktur, utbildning, forskning samt test- och demonstrationsmiljöer för digitalisering. Då blir det mycket enklare att digitalisera Sverige.

Referenser:

• EU-kommissionen (2016) Digital Economy and Society Index, [https://ec.europa.eu/digital-single-market/en/desi]
• McKinsey Global Institute (2015) The Internet of things: Mapping the value beyond the hype.
• Digitaliseringskommissionen (2015) Digitaliseringens transformerande kraft – vägval för framtiden, SOU 2015:91